Kajan Kaj


En vacker dag, bara någon dag innan min födelsedag fick vi en påhälsning genom skorstenen. Nääää, det var inte jultomten, eftersom jag fyller år på sommaren, utan det var kajan Kaj. Vi satt i köket och småpratade, då det blev ett himla liv i köksfläkten. Det visade sig att vi hade fått påhälsning av Kaj. Ungen hade suttit i boet på skorstenen, och tagit ett steg åt fel håll och hamnat i vår köksfläkt.
Det var bara att plocka bort röret och få ut ungen. Den lilla stackaren var alldeles vettskrämd, och vi behöll honom ett tag och matade upp honom, eller snarare försökte, för vi hade ingen aning om hur kajorna matar sina småttingar. Efter en dag då Kaj lyckades få i sig minimalt med mat och lite vatten, kom Peter på hur man matar kajor, och vår utsvultna gäst visade sig vara riktigt glupsk.
Vi gav Kaj bröd och kattmat och vatten, och han återvann snart sin styrka. Vi släppte honom i huset och han sprang på golvet och levde rövare. Till och med vår morhuvade papegoja Klumpe blev nyfiken på vår gäst Kaj blev väldigt tillgiven och satt ofta på min axel och lekte med håret. Men Kaj är ju en vildfågel, och naturligtvis ville vi återbörda honom till naturen.
Så efter en veckas tid, när Kaj hade återhämtat sig helt från sin upplevelse, han såg helt annorlunda ut i fjäderdräkten och hade fått tillbaka sina livsandar, släppte vi ut honom.
Till en början med var det svårt att övertyga Kaj om att han skulle lämna våra axlar och sätta sig på en kall sten, men sen hörde han kraxande runt sig. Efter en stund började han kraxa tillbaka, och det kom ännu mer svar till honom, så helt plötsligt lyfte han och flög upp i trädet.
Detta var det sista vi såg av Kaj.......ja, det var i alla fall vad vi trodde.
Vi satt lite smått vemodiga i vårt lilla hus och kom ihåg Kaj, men vi visste att han hade det bra bland sina kajkompisar..... När vi tidigt på morgonen dagen därpå tittade ut genom fönstret så vi Kaj, och vi behövde bara visa oss på gräsmattan för att han skulle komma flygande till oss. Faktiskt kom han tillbaka varenda dag sedan dess, men vi såg klara bevis på att kaj faktiskt umgicks med sina egna också.
Den lilla parveln har tyvärr också fått lära sig att man inte går till alla människor, för en del använder honom bara som en leksak ämnad för sina barn. För sådana människor har jag ingen förståelse, och inte Kaj heller för sen den incidenten kommer han bara till oss. Nuförtiden är han en snabb fågel, och ingen unge längre, och kan snabbt komma undan om någon skulle vilja honom illa.
Kaj kom tillbaka till oss lite då och då, men blev till vår stora glädje allt mindre benägen att hoppa upp på våra axlar och ville inte längre bara vara tillsammans med oss. Ibland ser vi honom fortfarande, han beter sig som Kaj, men han kommer inte längre upp på näven......det är kul att ibland få en skymt av "vår" Kaj, att han fortfarande lever och har det bra.